Just i denna stund känner jag hur vägarna rasar runt mig.
Jag älskar min dotter mer än livet men just nu går hon både mig och min fru på nerverna.
Jag älskar och litar på min fru men ibland känns det som att vi kommer att gå ifrån varandra.
Inte för att vi inte älskar varandra för det gör vi massor. Men ibland säger hon saker som får det att knyta sig i min mage och hela mitt inre skriker att hon lämnar oss nu.
Just i detta nu sitter jag ensam i vardagsrummet min fru är i ett rum och dotra i ett annat.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Hur man än försöker få dotra att förstå att hon måste fråga först så tar hon bara. Vi har provat det mesta men hon bara fortsätter.
Man kan ju inte sätta lås på allt!

Jag drömmer mardrömmar var och varannan natt.

 

Känner hur jag blir allt mer försvagad, hur mina händer och armar slutar att fungera.

Men jag mår väl bra gör jag inte? Jag ler, skrattar jag stuttsar ju alltid in med ett leende.

 

Jag måste hitta en utväg, en fristad ett ställe där jag bara får vara, där jag finner en styrka så att jag kan ta mig tillbaka till där jag hör hemma.