Efter seminariet på universitetet igår talade jag med seminarieledaren, har pratat med henne förut då vi skulle ha en föreläsning med barnkraft så hon vet min bakgrund. Men tillbaka till gårdagen. Jag pratade om mitt jobb och att jag idag känner att när jag är klar med min utbildning vill göra något annat. Hennes direkta svar va att jag ska göra något annat. Jag ska finnas där för att stötta barn och unga. Jag ska finnas där för dem. Jag har även mina erfarenheter som kan hjälpa andra. Anledningen till att jag pratade med henne nu är att vi just nu talar mycket om styrka på våra seminarier på universitetet. Hur man kan gå in och hjälpa barn som behöver hjälp när man som vuxen ser det eller misstänker det.

 Jag kan förstå att det inte alltid är så lätt att se att någon annan mår dåligt. Ofta försöker man dölja det så mycket man bara kan. Ibland visar man det tydligt men istället för att de runt omkring uppfattar att det t.ex. är hemma som problemet ligger.  så blir man klassad som en stökig unge.

Hur lyckas man då ta sig vidare? Hur orkar man överleva när det det känns som att det inte finns något slut? När det ena helvetet löser av det andra. Nä man ligger där på kvällen och väntar får jag sova i natt eller kommer jag vakna av att min bror har en hand på fel ställe? Kommer jag vakna av panikångesten över att jag ska till skolan imorgon? Kanske vaknar jag att min mors fulla man kommer in, för att de har bråkat och mamma är i garaget och ska hänga sig, så jag måste gå ut och tala henne tillrätta eller kommer jag bli väckt av ett skrik och sen ett slag eller en spark för att jag i sömnen råkat vända mig ifrån min man, jag får ju inte släppa honom för då tror han att jag inte älskar honom längre?

Hur orkar man? Jag har funderat på det måna gånger, vad var det som fick mig att fortsätta vilja leva?
I kursen jag läser nu har jag fått ett ord på det KASAM (känsla av sammanhang). Det är ett ord myntat av  Aaron Antonovsky (1923-1994).

För att övrleva traumatiska upplevelser behöver man en stark KASAM med det menas att man behöver känna en meningsfullhet. Känna att livet har en menig på något sett.

I mitt liv fanns kyrkan elle ja min tro på att gud hade en mening med mitt liv. Det fanns ett mål som hen hade satt upp för mig någonstans där ute. Varje kväll bad jag till gud. Inte om att det skulle ta slut, jag bad hen ge mig styrka. Styrkan att mästra med det som betungade mig. Styrkan att ta mig dit hen ville att jag skulle nå.

 

Varje natt när jag somnade hamnade jag i öknen. Man skulle kunna tro att det var en mardröm men det var precis tvärt om. Jag gick stilla på sanden, värmd av solen, det vara bara jag och gud eller som jag skulle säga idag. Det var bara jag och friden, glädjen och styrkan att bara få vara jag.

 Jag vill inte på pracka er läsare någon tro. Jag är uppvuxen med pingstkyrkan men lever inte med den idag. Jag har en tro någonstans men sen känner jag rent konkret att bibeln är en bok skriven av män för män så att man ska kunna blidka kvinnor och mindre värda män.

Om jag skulle förklara för er vad gud är för mig. Tror jag att ni som inte tror på hen ändå skulle tro på samma saker som jag.

Jag tror på en godhet hos människor och att ingen föds ond. Jag tror att det finns omständigheter i människors liv som påverker dem negativt och gör att deras handlingar blir orätta, jag tror att det finns psykiska sjukdomar som kan påverka personer så att de gör orätt. Jag tror att det finns en styrka hos vissa människor som gör att de överlever händelser i livet som mer än hälften av befolkningen inte ens kan tänka sig. Jag tror att det finns människor i välden som ser de utsatta och kan ge dem en hjälpande hand. Det är detta som jag ser som gud och som jag ser som guds änglar.

 

När man är mitt inne i det hela vill man inte betunga någon, man vill inte tvinga någon att behöva lyssna på ens berättelser och man tar på sig skulden för det som händer. Men man har rätten att prata om det. Och jag lovar de finns här ute människor som vill lyssna, de som vill hjälpa, de som finns där för just dig. Dina egna änglar. Och som utsatt så är det alltid förövarens fel ingen annans.

 

Glöm inte bort att änglarna finns att de är där för att se hur du har det,

att dom kan hjälpa dig fast dom inte syns, glöm inte bort att änglarna finns.